Årets första nummer av Familjehemsnytt djupdyker i regeringens utredning om barn i samhällsvård, SOU 2023:66.
Vi sammanfattade våra åsikter i en artikel:
Myndigheten, sakligheten och verkligheten
Förhoppningarna var stora på detta betänkande. Att ett samhälle ska erbjuda en rättssäker och kvalitetssäkrad samhällsvård för barn är så oerhört viktigt. Vi var många som var nyfikna och hade högt ställda förväntningar på såväl innehåll som på potentiella förslag.
Tyvärr har flera av de frågeställningar som ålagts utredaren lämnats obesvarade och istället har utredaren besvarat frågor som inte har ställts, men det som verkligen sticker ut är den låga nivån i såväl källhänvisningar som på bristen på saklighet och opartiskhet. Det framgår inte varifrån uttalanden och åsikter kommer. Istället används tex “Många aktörer som utredningen har pratat med…”, “Utredningen säger…”, “Flera har sagt…”. Det skulle inte gå för sig i en kandidatuppsats, och borde därför rimligen inte anses tillräckligt för en statligt utredning.
Familjehemmens röst – eller avsaknaden av denna
Ett av deluppdragen bestod i att analysera hur fler lämpliga familjehem kan tillskapas och hur stödet till familjehem under placeringstiden kan stärkas En annan del innebar att i övrigt analysera hur förutsättningarna för familjehem att ge god vård kan förbättras och föreslå de åtgärder eller författningsändringar som bedöms lämpliga.
Här anser vi att det skulle vara rimligt att prata med de personer som saken gäller, d.v.s. familjehem. Istället hänvisas konsekvent (i den mån det hänvisas över huvud taget) endast till företrädare för socialtjänsten och vad de anser att familjehemmen behöver. Det är synd eftersom det är så enögt, det är bara myndighetsperspektivet som tas i beaktande. I frågor gällande just familjehemmens förutsättningar så tog vi det som självklart att familjehemmens röster åtminstone skulle få lika mycket utrymme som socialtjänsten. Men icke. Offentligt anställda tjänstemän pratar med varandra, det skadar förstås inte, men när det görs på bekostnad av andra rollers utrymme så blir det någonting annat. Det är förstås positivt att 15 rättighetsbärande barn med olika erfarenheter i samhällsvården har blivit intervjuade och varit delaktiga under hela processen. Det hade varit givande med en förteckning över vilka övriga kategorier av samhällsvårdens roller som utredaren valt att vända sig till, och antal respondenter i respektive kategori.
I skriften Den statliga värdegrunden framgår att:
“Alla statsanställda ska agera sakligt och opartiskt. Du måste därför vara uppmärksam på intressekonflikter som kan uppstå. En saklig och opartisk statsförvaltning med meritbaserad rekrytering krävs för att myndigheterna ska kunna genomföra sina uppdrag på ett demokratiskt, effektivt och rättssäkert sätt. Det bidrar också till att upprätthålla förtroendet för myndigheterna och staten”.
Att jämföra äpplen och päron
Vid upprepade tillfällen i rapporten förs resonemang kring kostnader för familjehem, framförallt genom att jämföra kostnader för privata och offentligt anlitade familjehem. En relevant aspekt, främst för att barn i samhällsvård ska få bästa tänkbara förutsättningar, och naturligtvis är det viktigt i skattefinansierad verksamhet att så långt som möjligt säkerställa att pengarna går till rätt ändamål. Så, vi alla förstår att om siffror ska jämföras behöver de presenterade beloppen innehålla samma poster. Vi kan snabbt konstatera att så inte är fallet i den här statliga utredningen. Det presenteras inte över huvud taget vad de olika beloppen innefattar. Det är fascinerande i sig eftersom det vore intressant att veta vad familjehemsvård i offentlig regi faktiskt kostar skattebetalarna varje år, alltså med samma innehåll som privata verksamheter redan har bakat in i priset. Med tanke på den personalomsättning och inhyrning av konsulter så är vi verkligen nyfikna, både som aktörer på fältet och som skattebetalare. Vi förutsätter att även kommunen – utöver arvode och omkostnad till familjen – lägger resurser på sociala avgifter (både personal och arvodesdelen till familjerna), rekrytering av potentiella familjehem, utbildning och handledning av familjer, handledning och fortbildning till medarbetare, försäkringar, lokalkostnader, administrativa kostnader, bil och resekostnader osv. Detta är nämligen redan inbakat i den privata dygnsavgiften.
Siffrorna varierar dessutom på olika sidor. På s. 220 kostar den privata vården 1800 kr/dygn i genomsnitt medan dygnskostnaden för offentligt anlitade familjehem skulle vara 800 kr, medan det på s. 456 framgick att det saknas nationella uppgifter på hur kostnaderna för privata familjehem skiljer sig från kommunala familjehem. Ändå nämndes plötsligt 2 100 kr/dygn för privata verksamheter och 821 kr för kommunala verksamheter. Sannolikt har man bakat in kostnader för jourhem i det senare priset för de privata aktörerna, men inte i summorna för den offentligt drivna verksamheten. Kan det verkligen vara möjligt att ingen – vare sig i utredningsgruppen, en chef, controller eller annan granskare har reagerat på detta innan utredningen offentliggörs? Det är svårt att ta in. Antingen är det en statlig utredning med medvetet vilseledande innehåll i syfte att driva utredarens personliga eller politiska poänger, eller så är det en statligt tillsatt utredningsgrupp som inte har förmågan att ta fram jämförbara siffror mellan offentligt och enskilt driven verksamhet. Ibland är det svårt att veta vilket av två alternativ som är mest skrämmande.
Kommuner som förlitar sig på den privata verksamhetens återkoppling?
Vi förnekar inte att det finns oseriösa privata aktörer. Vi ser dem också. De förstör. Framförallt för rättighetsbärande barn, men även för tilliten till verksamhetsområdet i stort. Vi håller definitivt med om att myndigheterna krav på tillstånd, kontroll och insyn behöver skärpas. Med tanke på att det fortfarande finns oseriösa aktörer så behöver myndigheterna bli bättre på att ställa relevanta krav i sina upphandlingar. Dessvärre så har varken Socialstyrelsen eller IVO något med upphandlingar att göra, så det är en “icke-fråga” trots att den skulle kunna vara avgörande i frågor om kvalitetssäkring. Vi är många enskilt drivna verksamheter som välkomnar insyn, såväl från IVO som från socialtjänsten. Det förekommer oftare att det är vi som söker socialsekreteraren istället för tvärtom,. både familjehemmet och konsulenten välkomnar och efterfrågar än mer insyn och engagemang från myndigheten. Eftersom varken familjehem eller privata verksamheter har tillfrågats så framgår det tyvärr inte i utredningen. Istället framgår att:
“Eftersom den privata verksamheten tillhandahåller utbildning, handledning och stöd till familjehemmet innebär det att det mesta av den kontakt som kommunen annars normalt har med familjehemmet i stället går via det privata företaget. Därmed förlorar kommunen möjligheten att skapa en bra samarbetsallians med familjehemmet. Kommunen går också miste om mycket information om hur det går för barnet och får förlita sig på att den privata verksamhetens återkoppling om detta är korrekt”.
Citatet är inte bara osakligt, det går rakt emot lagtexten. Att förlita sig på den privata verksamhetens återkoppling är inte ens en möjlighet för myndigheten. Socialtjänsten har samma skyldighet att följa upp placeringar i familjehem som får stöd och handledning av en fristående aktör. De får absolut inte bara förlita sig på vad den privata verksamheten återkopplar. Dessutom får företrädare för privata verksamheter inte bedöma barnets utveckling och situation i familjehemmet eftersom vårt uppdrag är begränsat till stöd och utbildning kopplat till familjehemmet, det finns varken mandat eller behandlingsrelation till det rättighetsbärande barnet. Att kommunen “förlorar möjligheten” är alltså ett helt falskt påstående som dessutom saknar avsändare. Vem som har gjort den bedömningen är oklart, men det ligger nära tillhands att den statliga utredaren har vässat pennan. Sakligt? Opartiskt? Tja, det beror nog på vem som tillfrågas, om nu någon tillfrågas över huvud taget.
Polariserande textmassa
Så ja, vi blev både överraskade och besvikna när vi läste utredningen. Vi hade hoppats att fokus skulle ligga på samarbete kring barnets bästa, att hitta former för det “tredelade föräldraskapet” osv. Tyvärr ser vi istället en osammanhängande, spretig och osaklig textmassa som polariserar snarare än att objektivt beskriver. Där utredaren beskriver att vi som arbetar i privat verksamhet och de som jobbar i offentlig verksamhet befinner sig på motsatta sidor ser vi det snarare som att vi professionella ska vara på samma sida – barnets sida.
Även familjehem beskrivs som potentiella risker snarare än människor med goda intentioner som är redo att öppna sitt hem och sin familjegemenskap för barn som behöver deras trygghet. Utredaren kategoriserar familjehem utifrån två grupper; de som är 1) kompetenta, och de som 2) inte gör det de ska. En ytterst tvådimensionell förklaring på en tredimensionell verklighet. Vad hände med resonemang kring vikten av matchning? Familjehem som tar uppdrag i form av privatpersoner förväntas dessutom att utan ifrågasättande finnas med i ett nationellt register i syfte att underlätta för myndigheten att avgöra ifall en familj tillhör kategori 1 (kompetenta) eller kategori 2 (inte gör sitt jobb). Helt oproblematiskt är det knappast att finnas med i nationella register idag. Det har både Transportstyrelsen och kanske rentav Ryssland visat oss. Vad händer med barn som är skyddsplacerade ifall registren läcker? Och försätter familjehemmen sin familj för potentiella risker om deras uppgifter framgår? Det är förstås upp till var och en, men det borde ändå finnas viss respekt för att familjehem kan vara tveksamma till denna typ av hantering av personuppgifter.
Vid första anblick var det frustrerande att ta del av utredningen, vi kände inte alls igen oss själva eller familjehemmen i den bild som beskrevs, men sen ser vi parallella processer som förgrenar sig ut i verkligheten. Myndighetspersoner föredrar att prata med varandra även i andra sammanhang, t ex i referenssituationer. De ska ta reda på om vi privata aktörer gör vårt jobb, dvs. att handleda och utbilda familjehem. Istället för att fråga familjehemmen om de får vad de anser sig behöva så frågar de andra myndighetspersoner om vad de anser om att samarbeta med verksamheten. I Socialtjänstlagen finns det bara en paragraf där familjehemmets rättighet i förhållande till uppdragsgivande myndighet framgår istället för skyldigheter, och det är just paragrafen som handlar behovet av stöd. Där framgår att familjehem ska få det stöd och hjälp som de behöver. Även den rättigheten kommer de att förlora ifall utredarens förslag går igenom. Utredaren vill nämligen se en ändring till att familjehem ska få stöd “…anpassat till deras uppdrag”. Och vem kommer det att vara som får mandat att avgöra hur det stödet ska se ut? Jo, just det. Myndigheten, som återigen får tolkningsföreträde.
Vi hoppas att vi inte är ensamma om att se osakligheten i förslagen. Förhoppningsvis ser även departementet att utredningen behöver kompletteras för att ge en någorlunda täckande bild av verkligheten. Under tiden kommer vi fortsätta samarbeta konstruktivt med socialtjänsten, de allra flesta socialsekreterare uppskattar våra tjänster och tycker att familjehem gör en fin insats i samhället. Det framgår inte särskilt tydligt i utredningen, men det finns faktiskt myndighetspersoner som kan se verkligheten ur fler olika perspektiv samtidigt. Även det är värt att nämna.
Caroline Åkerhielm, aukt. socionom
Christina Blennow, aukt. socionom
Petra Engman, socionom
Elisabeth Engberg, socionom
Karin Hansson, socionom
Lina Richardsson, socionom
Maria Palmblad, aukt. socionom
Åsa Wahlberg, socionom
Eleonor Wennerholm, ekonomichef
I den tryckta tidningen kan man även ta del av en sammanfattning av utredningens förslag, en intervju med Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall och flera instansers och även familjehems funderingar kring betänkandet.